Öppet brev till barn- och utbildningsnämnden i Solna stad angående de allvarliga bristerna på Bergshamraskolan

Denna text är från ett öppet brev till Solna stad från Föräldrar till barn i Bergshamraskolan och andra bekymrade Bergshamra- och solnabor. Brevet offentliggjordes den 1 oktober 2014.

oppet-brev-solna-stad-bergshamraskolan

Det var med förväntan vi föräldrar gick till det första föräldramötet i högstadiet för ett par veckor sedan, men det var med många frågor och en klump i magen vi gick därifrån. Vi var många som funderade de närmsta dagarna – gjorde jag verkligen rätt som lät mitt barn gå kvar i Bergshamraskolan?

Vi är nu ett antal föräldrar som har satt oss för att fundera lite ihop och vi vill nu formulera våra frågor och synpunkter rörande våra barns utbildning i Bergshamraskolan:

För det första är vi förvånade och besvikna över att man, i en välbeställd lågskattekommun som Solna, har en så låg och otidsenlig materiell standard, i synnerhet när det gäller datorer och annan IT-utrustning samt tryckta läromedel.

Som förälder förutsätter man att skolorna i kommunen ges möjlighet att leva upp till läroplanen (LGR 11). I synnerhet som det finns ett ämnesövergripande mål i läroplanen som handlar om att eleven efter avslutad grundskola ”kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande”.

På Bergshamraskolans externa hemsida kan man läsa att:
”Bergshamraskolan har genomfört en mycket målmedveten satsning på IT. Projektorer eller interaktiva skivtavlor finns i alla klassrum. All personal har erbjudits IT-fortbildning i flera omgångar och utbildas nu i det statliga projektet PIM.”

När man besöker skolan får man veta att det förvisso finns en projektor i klassrummet, men att den tyvärr inte kunnat användas under sex månader på grund av att skolan inte haft råd med de 2000 kronor det kostar att byta ut lampan som gått sönder. Man får också veta att den samlade moderna tekniken i övrigt som våra barn har tillgång till består av, i bästa fall, tolv fungerande datorer i en datasal. Var de ”125 bredbansuppkopplade datorer, vilket innebär ca en dator per 3,5 elever”, som man också kan läsa om på hemsidan, står placerade verkar vara oklart både för oss och för lärarna. Då hjälper det inte så mycket att lärarna är fortbildade i IT, om tekniken inte finns på plats. Detta leder till en situation där de barn som har egna datorer, smartphones och/eller surfplattor gynnas, men även de går miste om möjligheten till att få en direkt återkoppling av sin lärare på informationssökning och källkritik. Det är förvånande att Mörbyskolan, som är en av de allra största konkurrenterna om elever till högstadiet för Bergshamraskolan, får stå helt oemotsagda när de erbjuder alla elever som börjar sjuan en ipad som ett digitalt verktyg för att variera och komplettera undervisningen.

Så vitt vi har kunna se, så finns det inte heller någon formulerad plan ifrån Solna Stads sida för att integrera IT och digitala verktyg i skolan, trots att det krävs för att uppfylla målen i läroplanen och trots att det med största sannolikhet är en black om foten för Solnas skolor i konkurrensen om både elever och lärare. Det är också förvånande och upprörande att se att även de traditionella, tryckta läromedlen lämnar en hel del övrigt att önska. I flera ämnen finns det bra moderna böcker, men inte i en hel klassuppsättning utan bara till hälften av barnen, så att de tvingas turas om. Om alla barn behöver få tillgång till samma material samtidigt, då är det kopiering som gäller. Är det verkligen rimligt att våra kompetenta, välutbildade och tidspressade lärare själva ska stå och kopiera material till ett 20-tal elever flera gånger per vecka? Kan det verkligen vara tids- och kostnadseffektivt?

Bergshamraskolan har länge varit känd för sin goda mat, som levererades av Kleins kitchen. Man har nu bytt leverantör till Sodexo. Den nya upphandlingen lär ha sparat skolan en halv miljon per år, vilket ju är bra. Det som är mindre bra är att skolan nu, på förekommen anledning, har introducerat nya regler som ger eleverna tillstånd att ta med egen mat till skolan, eller för de äldre eleverna, att gå hem och äta på lunchen. Från fritidshemmet Q-lan hör vi att de märkt att det går åt mer mellanmål då eleverna är hungrigare då de kommer efter skoldagens slut. Frågan är då hur mycket billigare maten egentligen blir räknat per uppäten måltid?

Den materiella standarden är naturligtvis inte alltid det viktigaste, barn lär sig lika bra i klassrum med linoleumgolv som i klassrum med trägolv. Men – lärare och elever är det viktiga i en skola. Om vår kommun inte kan tillgodose rimliga förutsättningar för ett ändamålsenligt lärande, och dessutom nöjer sig med att servera mat som varken barn eller vuxna vill äta, så sänder det signaler om motsatsen. Våra skolbarn är vår framtid, och för att de ska kunna växa till starka individer som kan göra det bästa av sina förutsättningar så kan vi inte tillåta att de ständigt finner sig nedprioriterade på den arbetsplats där de är tvungna att tillbringa tio år av sina liv.

Vi vill därför ställa följande frågor till barn- och utbildningsnämnden i Solna stad:

  1. Hur ser ni på Bergshamraskolans framtid?
  2. Hur ska Bergshamraskolan kunna konkurrera med närliggande skolor vad gäller IT och tryckta läromedel?
  3. Vad har ni för planer för IT utveckling i Bergshamraskolan, finns det en IT-strategi för skolorna i Solna?

//Föräldrar till barn i Bergshamraskolan och andra bekymrade Bergshamrabor.

» Ladda ner brevet som PDF.

Skolan är lågt prioriterad i Solna, vill du ändra på det?

NMI för Solna stad är lägre jämfört med genomsnittsresultatet för kommunerna i samma storleksklass.

Det är så många parametrar hela tiden… disciplin, trasiga lokaler, storlek på klasser, obehöriga lärare, dåligt stöd till elever med särskilda behov. Listan kan göras längre. Det är svårt att peka på var det brister (alla har sina egna erfarenheter, som inte nödvändigtvis kan tillämpas i en bred bemärkelse) men alla hoppas på den exakta åtgärden eller det klatschiga affischbudskapet som på något magiskt sett ska lösa knutarna.

Men helt klart är att det inte bara en enstaka åtgärd som löser allt.

Jag brukar anamma ”6 steg av varför” för att försöka hitta en rot till det onda som man måste börja ta tag i.

  1. Varför är lokalerna undermåliga?
  2. Varför sköter inte leverantörerna sina jobb?
  3. Varför har upphandlingarna skett som de gjort?
  4. Varför vet man inte hur de ska göras?
  5. Varför vet man inte vilka behov skolorna har?
  6. Varför har man ingen underhållsplan?

Det jag alltid landar i när jag gör den övningen (oavsett vilken fråga jag startar med – det kan vara lärarbehörighet eller bristen på moderna läromedel) är prioriteringar.

Skolan är lågt prioriterad och trots att Solna är en kommun med god ekonomi så har missnöjet med hur kommunen sköter skola och barnomsorg bara ökat och ökat. Den exakta summan pengar man lägger ner på underhåll är inte viktig för mig om jag inte ser några resultat av de pengarna – om jag inte ens ser planen. Om jag som förälder hela tiden möts av budskap om att det är visst bra och det är till och med sämre någon annanstans.

Men det känns inte bra som förälder i Solna, alls. Inte själv och inte när man pratar med andra. Man börjar i fel ände med åtgärderna. De ansvariga måste börja bry sig mer. På riktigt. Skolan måste bli högst prioriterad och det måste börja hända grejer som gör att föräldrar, barn och skolpersonal verkligen också känner att det finns någon som lyssnar (ja lyssnar först innan man rusar för långt med universallösningar och kör över dem) och verkligen, snabbt, börjar göra saker för dem.

Kommunikationen är nämligen det andra som lider stort av låga prioriteringar. Jag är övertygad om att det finns åtminstone ett par beslut i Alliansens portfölj som även jag tycker är bra men när man kommunicerar med medborgare så är det som att man glömmer bort att vi är människor med behov av att förstå och som tar illa vid sig av att bli klappade på huvudet och bortschasade med argument om att ”det blir nog bra ändå ska du se, vi vet vad vi håller på med” eller ”vi har full respekt för att ni uppfattar det som att ni får dålig information”. Det räcker inte!

Den usla kommunikationen är också ett resultat av att det här med att skolan är en lågt prioriterad företeelse.

Vi behöver snabbt arbeta upp ett förtroende för Solnas skolor och barnomsorg igen. För det kommer vara tufft efter valet men jag vet att vi är en stor gruppering politiker från flera oppositionspartier som är redo att kavla upp ärmarna. Men det Alliansen i Solna har visat för mig är att skolan ligger skrämmande långt ner i prioriteringslistan hos dem.

Det är ett synsätt som jag inte tror man vänder över en söndagsnatt.

(Miss)nöjdhet med gång- och cykelvägar i Solna

Apropå stadens nöjdhetsindex för gång- och cykelvägar.

cykelvagar-skogen-solnaBilden visar hur cyklister i Solna tvingas leda cykeln genom skogen när den orangea skyltningen leder ut på Enköpingsvägen som har cykelförbud (juni 2014). Foto: Mikael Ström.

I 2010 års budget sätts detta effektmål: ”Medborgarnas nöjdhet med att Solnas gång- och cykelvägar är tillgängliga och sköts bra ska öka till nöjdbarhetsindex 60.”

Nöjdbarhetsindex förkortas NMI och står för Nöjd-Medborgar-Index.

  • 2007 var NMI 57
  • 2010 blev NMI 47

I stället för en ökning till 60 blev det alltså en rejäl minskning med 10 punkter. I budget 2012 sätter man i stället målet att nöjdbarhetsindex ska öka till 48 år 2012 och komma upp till 50 år 2014.

Stadens mål sänks alltså mellan 2010 och 2012 från 60 till 48.

Sedan, i 2013 års redovisning väljer man att bara prata om NRI, Nöjd-Region-Index,  vilket gäller kommunen  som en plats att bo och leva på, och där ingår ”Medborgarnas nöjdhet med kommunikationer i Solna”.

I årsredovisningen skriver man då så här:

”Jämfört med 2012 års resultat (NRI 69) har Solnas resultat för 2013 sjunkit. Resultatet är ändå bättre jämfört med Stockholms län (NRI 65) och förortskommuner till storstäderna (NRI 62) samt riket (NRI 59). Den största minskningen har skett när det gäller nöjdhet med gång- och cykelvägar.

Så vi har i alla fall bekräftelse på att mätvärdet för nöjdheten med gång- och cykelvägar har minskat ytterligare sedan 2007. Går man in och kollar hos SCB så får man bekräftat att NMI för gång- och cykelvägar är nere på 46 år 2013.

Trots att Solna sänkt målen kraftigt sedan 2010 lyckas man fortfarande ändå inte överträffa 2007 år nöjdhetsindex. Man har inte ens målet att komma dit, utan strävar fortfarande efter att någon gång nå 7 punkter under 2007 år resultat.

Och jag måste ändå reagera: att sänka ambitionsnivån rejält och sedan när man ändå inte lyckas uppfylla sina mål, i stället för att söka en förklaring hänvisar till att det trots allt är sämre någon annanstans, är det verkligen bra styrning?

För samtidigt, eftersom Solna då gärna vill jämföra sig med andra kan vi konstatera följande: Solna ligger på NMI-skalan lägre än genomsnittet för samtliga 132 deltagande kommuner och lägre än genomsnittet för alla deltagande kommuner i samma storleksklass. Och det gäller inte bara gång- och cykelvägar, utan SAMTLIGA 13 UNDERSÖKTA VERKSAMHETER i kategorin ”kommunens verksamheter”.

NMI för Solna stad är lägre jämfört med genomsnittsresultatet  för kommunerna i samma storleksklass.

Nog gör dessa siffror att man börjar undra varför Solna ligger så illa till jämfört med andra kommuner.

» Läs gärna själv SCB:s Medborgarundersökning för Solna stad hösten 2013.

Tusen nya hyreslägenheter till Solna. Blev du också lurad?

Andelen hyresrätter i Solna har minskat från cirka 75% till cirka 40% av den totala bostadsmarknaden under en 25-årsperiod. I statistisk årsbok 2013 kan man bland annat utläsa att Stockholms län är det län med minst andel hyresrätter i landet med sina 49%. Solna, med sina 40% hyresrätter, ligger då dessutom en bra bit under medel i länet.

Anders Ekegren (fp) skrev nyligen att 40% hyresrätter är en hög andel. I vilken kontext det är en hög andel framgår inte. Statistiken talar snarare för att det är väldigt lågt. Kötiden på 12 år talar också sitt tydliga språk .

I artikeln Noll hyresrätter – här är kommunerna som bygger för lite hamnar Solna faktiskt bland de absolut sämsta. När Solna bygger nytt hamnar andelen hyresrätter på ynka 8%.

Därför låter det ju faktiskt oerhört positivt när Folkpartiet går ut med en ”nyhet” om att över 1000 nya hyresrätter ska byggas i Solna. Sammanlagt är det nu 1031(!) hyreslägenheter på gång i Solna skriver Anders Ekegren (fp).

För den som orkar hänga med är det här med 1000 nya lägenheter dock inget nytt. År 2008 fick nämligen Solnas kommunala bostadsbolag Signalisten i uppdrag att bygga just 1000 nya bostäder.

Här är ett klipp från pressmeddelandet om Projekt 1000:

signalisten-pm

Det gjorde sig också bra som nyhet hos Sveriges radio och även moderaterna skrev om detta 2008 och förklarade att en ökning med 1 000 hyreslägenheter innebär att ”Signalistens bostadsbestånd kommer öka med 25%”. Kom ihåg den siffran. Det skulle innebära att bostadsbeståndet för Signalisten skulle ligga på runt 5 250 om 4 år.

signalisten-hyreslagenheter-bostadsbestand

Tio år från 2008 syftar i min värld på år 2018. Därför blir det intressant när det sedan i 2012 års årsredovisning för Signalisten står att läsa:

”Under 2012 har vi fortsatt vårt arbete med Projekt 1000, där vår vision är att bygga 1000 nya lägenheter fram till år 2020.”

projekt1000-2020-signalisten

Jag hajade till lite när jag läste detta eftersom man plötsligt skjutit fram sin vision till år 2020.

Men döm då om min förvåning när jag går in och läser på Signalistens hemsida om Projekt 1000: ”Signalistens projekt 1000 är ett uppdrag från styrelsen att fram till år 2025 bygga 1000 nya hyreslägenheter i Solna.”

projekt1000-2025-signalisten

Sedan upptäcker jag nu att så sent som 13 augusti 2014(!) pratar man om en lansering av Projekt 1000 som varandes en nyhet, som ger i uppdrag till Signalisten att bygga 1000 nya hyreslägenheter innan 2025.

projekt1000-signalisten-startskott

Men vänta nu… var det inte exakt detta som var nyheten år 2008?

Jag börjar plötsligt ställa mig frågande till hur många gånger projekt 1000 lanserats utan att det har följts upp? Att man väljer samma namn för projektet är minst sagt förvirrande, rent av vilseledande.

Nåväl, ska vi inte för säkerhets skull titta på hur antalet hyresobjekt hos Signalisten då faktiskt har förändrats sedan 2008? I en diskussionstråd på Facebook uppmärksammade nämligen Arne Öberg (s) om att Signalistens bostadsbestånd i stället minskat.

Så här många lägenheter har Signalisten i sitt bostadsbestånd varje år sedan 2008.

  • 2008: 4207
  • 2009: 4210
  • 2010: 3810
  • 2011: 3832
  • 2012: 3834
  • 2013: 3834

signalisten-bostadsbestand

Ja du ser rätt. sedan Projekt 1000 lanserades första gången (2008) har Signalisten faktiskt minskat sitt bestånd med 373 stycken — inte ökat alls, vilket är anmärkningsvärt då Leif Bergmark (m), ordförande i Signalisten, spådde en ökning på 25% till 2018. Hur många lägenheter som faktiskt byggts under denna period har jag just nu ingen närmare information om.

Från att moderaterna 2008 pratade om att Signalisten skulle öka sitt bostadsbestånd med 25% så har man i alla fall lyckats minska det med 8%.

Med sina 3834 lägenheter har det kommunala bolaget Signalisten trots allt idag cirka en fjärdedel av hyresmarknaden i Solna och är därmed fortfarande en oerhört betydelsefull aktör. Att en såpass stor aktör med högt satta mål om 1000 nya hyresrätter faktiskt minskar sitt bestånd med flera hundra lägenheter borde sätta igång lite varningsklockor.

Det som genast blir en relevant fundering är från vilken utgångssiffra man räknar när man pratar om 1000 nya hyresrätter hos Signalisten? Jag kan nämligen inte hitta det någonstans. Kanske inte så konstigt när projektets startdatum ter sig flytande.

Eftersom beståndet av hyresrätter hos Signalisten i realiteten minskar verkar det rimligt att anta att det inte är antalet hyresrätter i kommunen som är relevant för de ansvariga; fokus är nu på att man så ofta som möjligt pratar om att bygga 1000 nya hyresrätter, alldeles oavsett hur många hyresrätter som samtidigt försvinner.

Det stora problemet är nämligen egentligen att andelen hyresrätter inte alls ökar, utan som DN skriver så är är andelen hyresrätter i nyproduktion endast 8%(!). Motsvarande siffra för Stockholm och Sundbyberg är 42% respektive 20%.

Det innebär förstås att andelen hyresrätter i Solna fortsätter att minska i allt raskare tempo, precis som varit fallet de senaste 25 åren. Om det, som nu, behövs 92 bostadsrätter för att bygga 8 hyreslägenheter så betyder det 11500 bostadsrätter innan vi har 1000 hyreslägenheter. Snedfördelningen blir allt större.

Det torde vara svårt att slå sig för bröstet med detta facit.

Och när vi nu ånyo 2014 matas med information om Projekt 1000 och 1000 nya lägenheter inom X antal år, hur ska jag som solnabo kunna ta det på något som helst allvar?

Vi behöver öka transparens och få rapporter om vad tanken med projekt 1000 är. För trots storartade rubriker om Projekt 1000 är det väldigt många viktiga frågor som kvarstår.

  • När startade projekt 1000?
  • Hur många nya hyresrätter har byggts sedan projektet startade?
  • Är det fortsatt okej att andelen hyresrätter i nybyggnation är 8%?
  •  När ska projekt 1000 vara klart?
  • Hur rapporteras Projekt 1000:s resultat?
  • Är projekt 1000 en succé även om antalet hyresrätter minskar samtidigt som man bygger nya?

Törs jag säga att det hela känns… rörigt?


Det som hänt med hyresrätterna påminner till viss del om vad som också hänt med skolan i Solna. Man har de facto först dragit ner och sedan kommer man med nya löften om ”satsningar” som egentligen är en svag kompensation för tidigare neddragningar. Mer om det i ett kommande texter.

 

Vi lämnar Bergshamraskolan mot vår vilja

Bergshamraskolan

I morgon är det skolstart på Bergshamraskolan. Vår yngsta dotter går inte dit. Vi har valt att bo i Bergshamra bl.a. p.g.a. skolan men också för att det bor en massa skönt folk här. Folk som vi vill dela vår vardag med.

Varför går vi då inte med vår dotter till skolstarten?

Jo, förra året var kaos i hennes klass.

  • Fem olika lärare av mycket skiftande kvalitet.
  • Utebliven undervisning.
  • Barn som var duktiga och stolta efter 6-års men som efter 1:an hatade skolan.
  • Hot om att bli underkänd men inga åtgärder sätts in.
  • Föräldrar som är förtvivlade och tillsammans ber om föräldramöte med skolledningen men nekas detta.
  • Kommunikationspolicy istället för dialog.
  • Fritids i totalt sönderfall.
  • Barn med autism utan resurser i flera månader.
  • Trasiga nedslitna lokaler.
  • Barn som inte får undervisning utifrån sina behov.
  • En fantastisk klass som bryts ned pga dåligt fungerande vuxna.
  • Föräldrar som gråter.

Alla har sin gräns.

Vi har passerat vår.

Efter år av engagemang i föräldraråd utan gehör från skolledning och skolpolitiker ger vi upp. Vi byter skola till en privat skola. Men detta är MOT VÅR VILJA. Vi vill gå kvar i Bergshamraskolan. Vår skola.

Nu vill jag veta vad ni politiker vill göra konkret för att få ordning på denna dysfunktionella skola. Inget sweet talk/val-affisch slogans tack! Konkreta åtgärder. Och gärna en ursäkt från er som rört ihop sörjan som vi nu står i. Jag röstade på er i förra valet…

Detta och fler inlägg om hur Solna hanterar skolan kan du läsa mer om i Solna kommunfullmäktige diskussionsforum på Facebook.

Skolorna i #Solna är trasiga — #solnapol

» Detta och många andra inlägg kan du diskutera i Solna kommunfullmäktige diskussionsforum på Facebook. Alla solnabor och övriga nyfikna är välkomna.

Vad sägs om att vi lyfter nivån från valaffischer ett tag? Låt oss prata om skolor. Låt oss prata om eftersatt underhåll. Låt oss prata om mögellukt, trasiga tak, trasiga avloppsrör, toaletter i sönderfallsskick, toaletter utan belysning, omklädningsrum där det hänger mögel från taket.

Rapporterna som kommer från Solnas skolor är emellanåt häpnadsväckande och det har inte saknats bildbevis. Frågan om klotter har också varit uppe tidigare i detta forum.

Förutom det tragiska i att prioriteringarna i staden uppenbart har legat på helt andra saker än våra barns och skolpersonalens välmående så vill jag poängtera hur detta påverkar inte bara hur man trivs utan hur man trivs med sig själv. ”Är jag inte värd en städad toalett?” ”Är meningen att jag ska mötas av den här lukten varje dag?” ”Varför är inte jag värd en arbetsplats som ser fräsch ut och är välkomnande?”

Man sätter också en helt ny nivå för vad kommunen själva anser vara en rimlig underhållsnivå. Människor bryr sig allt mindre om att städa upp för kommunen gör ju inte det. Man kan lika gärna sparka sönder en stol för de flesta är ju trasiga och det finns ingen som lagar dem.

Inom kriminologi finns teorin ”Broken Window Theory” efter en bok av Kelling/Coles. Den anses vara en starkt bidragande metodik när New York city minskade antalet brott i staden med 80-90% under 90-talet. I korthet innebär den i metaforisk form ”om ett fönster lämnas trasigt och inte lagas så kommer människor anta att ingen håller koll och ingen bryr sig”. Små tecken på ”ingen åtgärd” bidrar stort till hur människor uppfattar sin omgivning och hur de tycker det är okej att bete sig i sin omgivning.

Jag anser att det måste ske en uppryckning i Solna med en kraft som inte tidigare har skådats. Inte fler neddragningar med en efterföljande kompensation som kallas för ”satsningar på skolan”. Sök gärna i Google på ”storsatsning skola solna” för att se hur många gånger detta utlovats. Redan 2011 var det storsatsning på gång och på träff 3 i Google hittar vi Folkparties kampanj. även den från 2011: ”Rusta Solnas skolor nu.” Gissar att flera av de ”säljande” texterna återanvänds inför valet 2014.

Vi har passerat behovet av ”satsningar på skolan”. De är sällan mer än upprepade nödlösningar när takpannorna fortsätter trilla av. Vi måste ha en nolltolerans mot trasiga skolor. Och jag inbegriper klotter. Skolan måste vara nummer ett. För om vi ens vågar riskera att skollokalerna i Solna förfaller det minsta mer från dagens skick, då börjar jag tvivla på den gemensamma synen på människovärde i kommunen och vi kommer få långtgående följdeffekter av Solna som en stad där ”ingen åtgärd” är normgivande för hur människor beter sig.

Det finns idel hjältar bland våra lärare i dag, som i allt detta kämpar som tokiga därför att de valde ett yrke som de brinner för – och de vill och kan skapa relationer till och förtroende hos våra barn för att uppmuntra dem till att bli motiverade kunskapssökare; Så därför blir jag dessutom förbannad när det kommer retorik om att locka bättre lärare.

Vi har jävligt bra lärare i den här staden men deras kompetens motarbetas av att de hela tiden har uppförsbacke. Hela tiden måste de bredvid yrkesutövandet stå mitt i skiten och försvara andras dåliga beslut. Inte konstigt att Solna drabbats av lärarflykt. Och att lärare vågar säga saker i förtroende men faktiskt inte vågar säga ifrån till sin arbetsgivare (annat än genom att säga upp sig) gör mig faktiskt illa berörd, för det rubbar demokratins grundpelare.

Och för att bygga en ny organisationskultur finns bara ett sätt, man måste mena allvar. Och då är min bild att nolltolerans mot nedskräpning, trasiga byggnader och klotter kan vara den signalen som behövs för att skapa en ny plattform som man kan bygga vidare på GEMENSAMT.

Nolltolerans skulle då betyda åtgärder inom några dygn, inte väntan på åtgärder i FLERA ÅR! Och då handlar det inte om att vi rustar skolor, för det vi egentligen gör, det är att vi rustar människor.

Ursäkta mitt lilla utbrott, men ibland känns det som att vi glömmer bort vems intressen vi som politiker jobbar för.

» Detta och många andra inlägg kan du diskutera i Solna kommunfullmäktige diskussionsforum på Facebook. Alla solnabor och övriga nyfikna är välkomna.

Dissa inte barnens attityd till skolan! Lär dig av dem

Ingen läxa!

I ett av professor Sir Ken Robinsons mest kända anföranden berättar han en gripande historia om en flicka som inte lyckas sitta still i skolan eller lämna in sina läxor i tid. Ödet vill att hon träffar en insiktsfull specialistläkare som efter en stund med flickan säger åt föräldrarna: ”Gillian är inte sjuk. Hon är en dansare. Placera henne i en dansskola.”

I förlängningen grundade flickan ett eget företag, Gillian Lynne Dance Company, och har bland annat fått stor uppmärksamhet för sin koreografi för Cats och The Phantom of the Opera. Vid nyåret 2014 fick Lynne utmärkelsen DBE (Dame Commander of the Most Excellent Order of the British Empire) för sina tjänster inom dans och teater.

Vi vet nog alla hur det kunde ha gått i stället. Om Gillians föräldrar träffat en annan rådgivare; en rådgivare som påtvingat extra undervisning eller medicinerat. Eller om föräldrarna helt enkelt låtit henne genomlida skolan utan att möta hennes behov av att röra på sig. Talat om för henne: jo, du måste gilla läxor och lägga manken till annars kommer det gå dåligt för dig i livet.

Vi vet att många barn har gått det sistnämnda till mötes.

När skolan anpassas till människan

Forskningen inom utbildning och lärande de senaste 20 åren pekar åt samma håll som mycket annan forskning inom ekonomi och humaniora som tar allt mer intryck av framsteg inom neurovetenskap: det handlar om att se människan, förstå att människan inte är rationell, och anpassa sig till människans förutsättningar och förmåga. Ett intresse för kunskap ska näras i dialog och lärande arbetas fram i egna projekt, inte påtvingas.

Jag har ännu inte träffat ett barn som inte ställer frågor. Vi behöver inte lära barn att vilja lära sig. Den största risken med varje ny strategi är snarast att den medfödda viljan att lära sig ska hämmas.

Alltså bör skolan anpassa sig till barns sätt att lära sig, och utnyttja deras naturliga nyfikenhet. Och när lärare får styra så blir det redan nu så: Tack vara eldsjälar bland lärare görs redan nu framsteg inom flippat klassrum och lärare påvisar också att läxor är långt ifrån en självklarhet för effektiv inlärning (och ja, de har stöd i forskning).

Långtgående tolkningar ur två vardagliga observationer

Jag tar mig därför för pannan när jag läser skolansvariga politiker uttrycka sig som Lars Granath (fp), 2:e vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden i Solna, gör i sitt senaste inlägg på deras blogg.

[Flickan] visade stolt upp sina handskrivna och omsorgsfullt gjorda demonstrationsplakat, på den ena stod det ”Inga läxor!” och på den andra stod det ”Flera skollov!” Det är alltså uppenbarligen de krav som hon tyckte var det viktigaste i hennes liv just. Inte mer kunskap – utan just detta.

Samma inställning till skolan uttrycks i en insändare undertecknad av signaturen ”Jolina från årskurs 6” i veckans nummer av lokaltidningen Mitt i Solna. Jolina tycker att läxor och prov tar alldeles för mycket tid från hennes fritid. Hon vill hellre njuta av livet istället för att plugga.

Dessa två observationer, och deras ”attityd”, drar Lars Granath stora växlar på för att föra fram en förklaring till varför resultaten i skolan sjunker. Och eftersom det är flickor som uttrycker detta, och det oftast är hos pojkar som det finns ett förakt för pluggande (ja, detta är Lars Granaths egna ord!), menar Lars att skillnaden mellan pojkar och flickor kanske håller på att försvinna.

Här är insändaren som han reagerar på:

mitti-insandare

I nästa andetag så för Lars Granath fram att Jan Björklund ägnat åtta år åt att reformera skolväsendet. Och resultatet av åtta års jobb har Lars Granath precis gett sin egen tolkning av: det har blivit sämre, resultaten i skolan sjunker och flickor verkar nu även förakta skolan

Att höja statusen för lärarna, förbättra kunskaperna och försöka förändra attityden till skolan har vi i folkpartiet ägnat mycket tid och kraft åt.

Och all denna energi som Folkpartiet investerar, varför ger den enligt deras egna slutsatser negativ effekt?

Riktad informationskampanj för att förändra en… attityd?

Svaret kanske ligger i Lars Granaths eget förslag till hur man ska angripa detta i Solna: med en riktad informationskampanj. Man ska alltså inte gå ut och prata med föräldrar och barn och höra sig för om deras behov och förutsättningar och egna insikter om skolan, utan man ska ut och informera människor om hur de ska tycka om skolan, förändra deras attityd. Tydligen vet Granath personligen bättre än de tusentals familjerna i Solna hur de tycker idag och vad de bör tycka imorgon.

Lars Granath uttrycker en önskan om att se barn som bär plakat som det står ”Jag vill lära mig mer!” på. Det är en sinnebild av en lyckad skola. Eller som han själv avslutar: ”Man kan ju alltid hoppas.”

Ja, det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Bjud in invånarna, det är faktiskt de som vet bäst

Om jag söker rådgivare för skolbarnens framtid så vänder jag nog snabbt bort blicken från Folkpartiet i Solnas synsätt. Jag vill ha människor som pratar med och ser barnens alla styrkor och förmågor, oavsett hur de väljer att uttrycka dem. Jag vill ha rådgivare och vägledare som lyssnar, inte informerar. Jag vill ha politiker som företräder barnens fantastiska förmågor och låter dem komma till tals.

Tänk om vi kunde prata lyssningskampanj i stället för informationskampanj.

Med all den förmåga till diskussionsnätverk och deltagande demokrati som vi idag besitter så vet jag att kunskapen om bästa väg framåt inte sitter i något centralt styre, den kunskapen sitter i den samlade kompetensen hos alla invånare. Ju bättre vi blir på att samtala, lära oss och använda oss av medborgarnas förmågor och insikter desto bättre kan politiker genomdriva den verkliga viljan hos de människor som de är valda att representera.

Ge lärarna rätt förutsättningar, inte pekpinnar

Jag vill att lärare ska få göra det jobb de är så bra på – utan att politiker ska in och styra hur de lägger upp sina lektioner eller kommunicerar med föräldrar. Politiker ska i stället se till att lärare och elever har den rena och fräscha arbetsmiljö och de relevanta verktyg de behöver för att göra ett bra jobb. Och hur vet man vad det är? Genom att lyssna på dem.

Jag vet att flickan med plakatet ”Inga läxor!” var jätteglad, kreativ och hade en stor portion humor. Några danssteg före sin tid än många politiker är hon helt klart också.

Och för mig behöver hon inte hålla upp ett plakat för att visa att hon vill lära sig mer. Det ser jag förmodligen redan i hennes leende ögon.

För hon är ju… ett barn.


Per Axbom står på plats 25 på Miljöpartiet i Solnas valsedel för val till kommunfullmäktige

P.S. Och förresten, apropå sjätteklassare som skriver insändare och skapar debatt: En fet tumme upp på den!! D.S.

Läs mer:

* Pernilla Alms bok Läxfritt! kommer ut i höst.
* Pernilla Alms blogginlägg om läxor: Läxornas to be or not to be. Igen.

Titta på Flippat klassrum i Helsingborg:

Konsekvenserna av nedläggningen av Fridhemsskolan

skytteholmsskolan-solna-skolgard
Foto: Agneta Persson

Det är första skoldagen den här terminen. Min son var glad. Lite orolig och nervös, och lite ledsen då jag på morgonen när han undrade om han skulle ta med sig sin jympapåse fått tala om för honom att han inte behöver ta den med sig den här terminen eftersom han är ett av de barn som inte får plats i gymnastiksalen på nya skolan. Gymnastiken är inställd hela våren. Men barn är ju barn och anpassar sig snabbt. Han fann sig efter ett tag. Dessutom fanns det annat som tog hans fokus i morse. Han skulle till en ny skola. Och han skulle åka taxi dit. Vi bor i en tätbefolkad förort till Stockholm, men nu när sista kommunala skolan i området lagts ner har han rätt till skolskjuts. Som om vi bodde på landsbygden.

Chauffören var trevlig och körde försiktigt. Men det fanns inte tillräckligt med bilkuddar till alla barn som skulle åka. Och när vi kom fram visste han inte att han skulle ringa skolpersonalen för att de skulle komma och möta.

Nu var jag och en till vuxen med så barnen kom välbehållna in i skolan, det är inte det. Det är det att vara utelämnad till andras omdömen och säkerhetsrutiner och en känsla av att det kanske inte fullt ut går att lita på. Det är det att behöva hantera något som tvingats på oss och som inte fungerar så självklart som det borde.

Sen när vi kom fram till skolan. Kaos. Allt är inte färdigt, sakerna inte uppackade, klassrummet inte iordningsställt. Personalen gör sitt bästa, den gör verkligen det. Biter ihop och är urproffsiga inför barnen. Utanför klassrummet ser jag andra uttryck och får en känsla av att somliga går sönder inuti av det här. Av kaoset, av otydligheten, av icke-informationen, av att ständigt, ständigt bli överkörda.

Skolan kan säkert vara bra. Den är sliten och nedgången, men det är väl alla skolor antar jag. Vi har till och med fått nyrenoverade lokaler så det finns kanske de som borde klaga mer på just den saken. Men klassrummet var litet. Det kändes mindre än det vi hade på förra skolan. Och här ska klassrum och fritids få plats i ett och samma rum. Min son var glad ändå, det är inte det. Det är detta med att vi inte har valt det här, vi hade valt något annat. Att vi inte vill ha det så här.

Och sen. Skolgården.”Vi fick verkligen skiten”, sa en av skolans personal till mig när jag förskräckt tittade ut genom fönstret på den asfalterade lilla tarm som ska föreställa en liten skolgård. Marken är trasig, där ligger cigarettpaket och skräpar. Cigarettpaket utgör väl ingen direkt fara, det ser mest skräpigt ut. Lekstugan och sandlådan som står och förfaller utgör väl inte heller någon säkerhetsrisk. Men det är gjort för småbarn, inte skolbarn. Det ser inte ut som om det använts på många år.

Men värst av allt är att det står stora byggsäckar fulla med byggavfall från renoveringen på gården. Varför är det inte bortforslat? Hur är det möjligt att detta avfall med skit och bråte får stå på det som kallas skolgård? Varför är inte gården avstängd, avspärrad med gula och svarta varningsband och försedd med lekförbud? Det är inte den enda skolgården. Det finns en till. Längre upp, sliten, men ändå. Den är stor, men den ska delas av fler än sju hundra barn. Kanske är inte alla ute samtidigt, det är inte det. Det är det att det slarvas. Det slarvas med våra barn.

Jag tror inte det här förstör vare sig min sons uppväxt eller skolgång. Det kan säkert bli bra på många sätt, det kunde ju ha varit mycket värre. Det är det här med att politikerna som sparar pengar på att stänga områdets sista kommunala skola, har slutfört sitt uppdrag och därmed skiter fullständigt i resten. Att de inte tar något ansvar för följderna av att genomföra detta på två månader. Det går inte att genomföra en skolflytt på så kort tid med ordning och reda och hälsa i behåll. Det begriper var och en.

För första gången sedan nedläggningsbeskedet kom hade jag i morse bara lust att gråta.

Var ska vi bo?

bostad-solna

Det kan inte komma som en nyhet för de borgerliga styrande i Solna att vi har en akut bostadsbrist. Alla kommuner utom tre i Stockholms län medger att man har en brist på bostäder till unga. Var tredje ungdom i Stockholm funderar på att flytta från länet enbart för att det inte finns någonstans att bo, samtidigt som unga som kommer utifrån tvingas tacka nej till utbildningar i Stockholm på grund av bostadsbristen.

Det andra alternativet är att vi antingen bor hos föräldrarna långt in i vuxenlivet eller förpassas till en andrahandsmarknad där ockerhyror är regel, och där vi inte kan ställa några krav på hyresvärdar av rädsla för att bli utsparkade på gatan.

Medan allianspartierna talar sig varma om andrahandsmarknaden vet vi unga vad det innebär att befinna sig på en otrygg bostadsmarknad. Vi unga ska inte behöva välja mellan att flytta från Solna eller leva otryggt på andrahandskontrakt. Istället för att ge oss unga två dåliga val, kan politikerna göra ett val. Det har varit bostadsbrist förut i Sverige, och med politisk vilja kan vi bygga bort den igen. Det är dags att politikerna tar ansvar för bostadsbristen, det är dags för ett nytt miljonprogram!

Brev till BUN om stängning av Fridhemsskolan

fridhemsskolan

Att. Barn- och utbildningsnämnden (BUN)

Skolförvaltingen arbetar på uppdrag av BUN med att lägga ned Fridhemsskolan. Förvaltningen beslutade 2013-10-29 att genomföra den sista fasen i nedläggningen inför VT 2014. Förvaltningen har försökt att motivera detta beslut i ett brev som skickades ut den 29/10 med titeln ”Till dig med barn i Fridhemsskolan” (BUN/2012:38). I brevet så meddelades det att skolan läggs ned till VT 2014. För att motivera beslutet så anför man ett par skäl sammanfattade i punkterna nedan:

  • minskande elevunderlag
  • brist på behöriga lärare
  • dålig tillgång till elevhälsa
  • uppfylla krav för barn med särskilda behov
  • lokalhyra
  • möjlighet att inte behöva byta skola

Jag skulle vilja bestrida, eller åtminstone ifrågasätta, samtliga av dessa punkter. Jag skulle vilja att BUN granskar det beslut som förvaltningen tagit och avgör om det verkligen kan motiveras utifån de argument som framförs i brevet. Om de skäl som uppges i brevet verkligen är de skäl som ligger till grund för beslutet att lägga ned de återstående klasserna så behöver förvaltningen bemöta mina frågor – annars finns ingen grund för att genomföra beslutet. Eftersom skolförvaltingen arbetar på uppdrag av BUN så anser jag att BUN bör hållas informerade i hur denna fråga hanteras av skolförvaltningen.

Nedan följer mina argument för varför detta brev ej lyckas motivera nedläggningen av Fridhemsskolan.

Minskande elevunderlag

Som skäl för detta beslut så anger man ”det minskande elevuderlaget”. På vilket sätt har elevunderlaget minskat?

I förvaltningens egen kvalitetsuppföljning (BUN/2013:123) så framgår det att på VT 2013 var det 121 elever i årskurserna F-2 och på HT 2013 var det 138 i årskurserna F-2. Det är ju en ökning med 14%
Skulle samma trend fortsätta för HT 2014 skulle elevantalet öka till ca 154. Då skulle man kunna uppnå målet med två klasser per årskurs och med 25 elever i varje klass.

Kom ihåg att denna ökning sker trots att man valt att lägga ned skolan – med ett positivt besked om skolans framtid så kan ännu bättre resultat säkerligen uppnås!

Brist på behöriga lärare

Vidare fortsätter brevet med att:

”Undervisningen i alla ämnen ska ledas av lärare som är behöriga i ämnet”.

På vilket sätt uppnås inte detta i befintlig verksamhet i Fridhemsskolan?

Elevhälsa

Brevet fortsätter med

”Elever ska ha tillgång till elevhälsa och studie- och yrkesvägledare även i de yngre åldrarna”

Som jag förstod det så hade elevhälsa och studievägledning redan flyttats till Skytteholmsskolan. Jag ser inte varför inte skolsköterska och studievägledare från Skytteholmsskolan inte kan komma till Fridhemsskolan efter behov. Det känns bakvänt att barnen måste byta skola för att dessa resurser ska slippa pendla mellan skolorna. För vem finns dessa resurser till egentligen?

Särskilda behov

”Vi behöver också klara kraven på att utreda och förebygga elevers behov av särskilt stöd och hjälp. I en skola som blir för liten uppstår stora svårigheter att leva upp till dessa krav.”

Här har jag en diametralt anorlunda uppfattning. Jag anser att det är lättare att uppfatta elevers behov av särskilt stöd i en liten skola där alla-känner-alla. Vad gäller resurser för utredning så borde ju dessa kunna delas mellan Skytteholmsskolan och Fridhemsskolan om dessa är organiserade som samma enhet. Upplys mig gärna om jag har fel i min uppfattning – men då vill jag se stöd för den uppfattningen i forskning eller i direktiv från skolverket.

Lokalhyra

Nästa argument som förs fram är lokalhyran.

”…går idag en alltför stor del av skolpengen till lokalhyra, som ligger fast oberoende av elevantal, istället för till elevernas utbildning.”

Från och med maj 2012 har man sagt upp delar av lokalerna för att minska lokalkostnaderna (BUN/2012:772). Så lokalkostnaden ligger ju inte fast helt och hållet.

Lokalfrågan är förstås central fråga för att skolan ska ha en budget i balans. Men kostnaden för lokalen upphör inte för att man flyttar verksamheten. Fastigheten står ju där den står, och det finns ingen annan verksamhet planerad för lokalen. Så den besparing man pratar om innebär ju bara en besparing för skolans budget – den tomma lokalen belastar ju fortfarande stadsbyggnadsförvaltningens budget i form av minskade intäkter.

Den faktiska besparing som uppnås är alltså bara besparingarna i städ, el etc (ca 0,5 mkr enligt tjänsteskrivelse 2012-01-09)

Dessutom har man de senaste åren lagt ned pengar på att rusta upp skolan. Dessa pengar går nu om intent när man inte längre kommer nyttja lokalerna.

Möjlighet att inte behöva byta skola

”Det ger även möjlighet att gå kvar i samma skola under hela grundskoletiden, istället för att byta skola efter år tre.”

Detta argument är en motsägelse. De kommer ju inte ifrån att behöva byta skola genom att ni tvingar dem att byta skola!

Dessutom är det så att de föräldrar som har barn i Fridhemskolan har delvis valt denna skola för att det inte är en F-9 skola där man aldrig behöver byta skola! Vi vill att de ska behöva byta skola. Detta för att vi vill inte att våra sex-, sju- och åttaåringar ska gå i samma skola som tonåringar.

Hälsningar,
Nils Hagberg
Förälder på Fridhemsskolan